Hästtokiga!

Shetlandsponnyn är en lättfödd och mycket sund ponny med ett lätthanterligt men något egensinnigt temperament. De passar utmärkt som barnponny och kan även köras av vuxna. Shetlandsponnyn är mycket liten och blir aldrig över 107 cm i mankhöjd men i förhållande till sin storlek är Shetlandsponnyn ett av världens starkaste hästdjur. En mindre variant som aldrig blir över 86 cm i mankhöjd kallas för Minishetland

Shetlandsponnyns ursprung är relativt okänd men genetiska tester har påvisat att Shetlandsponnyn troligtvis har sitt ursprung i den utdöda, primitiva tundrahästen genom de snarlika yakutponnyerna från Ryssland som kommit till öarna. Detta på grund av inlandsisen som runt 8000 f.Kr förband Norge med Shetlandsöarna. Detta har även gett teorier om att skandinaviska ponnyer vandrat över till öarna, t ex den primitiva och förhistoriska tatariska ponnyn. De genetiska testerna påvisade även detta då den norska Nordlandshästen och svenska Gotlandsrusset har samma genetiska grund. Även de primitiva Tarpanerna kan ha vandrat över till öarna från mellersta Europa. Dessa vilda hästar domesticerades sedan och avlades både vilt, halvvilt och i fångenskap.

Shetlandsponnyer som används som packdjur på Shetlandsöarna, ca år 1900. Foto: Shetlandsmuséets fotografiska arkiv

Under år 200-100 f.Kr kan även orientaliskt blod från de keltiska ponnyerna ha blandats in i shetlandsponnyerna genom de keltiska bosättarna och säkert ännu mer blod från skandinaviska ponnyraser som togs med till Storbritannien av vikingarna. Bildstenar från 800-talet e.Kr visar män som rider på lätta ponnyer, som i jämförelse med männen inte kan ha varit mer än någon meter över marken. Efter Andra världskriget hittade man även grottor i södra Frankrike med målningar på små dvärgponnyer som liknar Shetlandsponnyn.

Shetlandsponnyerna användes först inom jordbruket och till körning, packning och transport. Bland annat användes de till att transportera torv och kol, men ibland användes de även som ridponnyer, även till fullvuxna ryttare. Shetlandsponnyer exporterades även över hela världen som körponnyer, barnponnyer, som cirkusdjur och även som sällskapsdjur i parker och hos de kungliga hoven.

År 1847 förbjöds enligt lag, kvinnor och barn att jobba i kolgruvorna i Storbritannien och efterfrågan på starka ponnyer som var tillräckligt små för gruvorna ökade, i och med den industriella revolutionen. De små shetlandsponnyerna passade utmärkt i storleken i gruvgångarna som enbart var 120 cm höga, och fick slita för att dra upp de tunga vagnarna. Shetlandsponnyerna fick oftast jobba hela sina liv i gruvorna och blev ofta blinda då de inte fick se dagsljus. En tyngre, grövre variant av Shetlandsponny utvecklades specifikt för gruvarbete.

Under mitten av 1800-talet skapades en hjord av Shetlandsponnyer på halvön Sumburgh genom att korsa Shetlandsponnyer med norska importerade Fjordhästar. 1855 importerades även en arabisk fullblodshingst och en Mustanghingst till ön Fettlar för att utveckla en ny stam där också. Fettlastammen var ädlare och med mindre och elegantare huvuden. Skäckfärgen och den ännu inte tillåtna tigrerade (prickiga) färgen i shetlandsponnyn kom härifrån och härstammar från Mustangblodet som i sin tur har ärvt det från den berömda spanska hästen. Även Islandshästar kan ha använts vid aveln och gett ännu fler färger till shetlandsponnyn. Dessa två olika stammar har lett till att det idag fortfarande finns två olika versioner av shetlandsponnyerna. Dels den ursprungliga lilla kallblodsliknande ponnyn, samt en lite ädlare shetlandsponny som visar inflytande av ädlare raser.

Hos vissa Shetlandsponnyer syns det ädlare inslaget från Fettlestammen tydligare med ädlare uttryck

Torsten Jeppsson skriver i sin bok "Shetland", om ridsport och hästar utgiven år 1984: "I detta skede av storexport och inkorsningar, som sånär höll på att utrota den ursprungliga kallblodstypiska shetlandsponnyn, upprättade Markisen av Londonberry år 1873 planmässig avel i stuteriform på öarna Bressay och Noss. Ponnyerna av denna rastyp bildade grunden till talrika avelsuppfödningar också utanför Shetlandsöarna, framförallt i England och Skottland men också i andra europeiska länder och i USA. Londonberrystuterierna upplöstes 1896 men avelsmaterialet bevarades."

År 1890 startades den första föreningen för Shetlandsponnyn i Storbritannien och stamboken öppnades för att hålla kontroll över aveln och för att kunna registrera renrasiga shetlandsponnyer. På så sätt blev även typen fixerad och rasen fick en standard som stoppade utavel med andra raser. 1957 startades även "Shetland Islands Premium Stallion Scheme", som hade till uppdrag att erbjuda avel på högklassiga hingstar för att ytterligare höja kvalitén hos rasen.

Shetlandsponnyn har sedan dess mest använts som ridponny för barn men har även varit med i utvecklingen av många andra ponnyraser. I USA korsades Shetlandsponnyn med Hackneyhästar för att få fram den lite ädlare amerikanska shetlandsponnyn och korsat med Appaloosa fick man fram den amerikanska ridponnyn. Även i Argentina var ponnyerna korsade med småväxta engelska fullblod för att få fram världens minsta hästras, Falabellan. Shetlandsponnyn är då världens näst minsta hästras.

Utseende [redigera]

Den tigrerade färgen är inte tillåten inom rasen - en tigrerad ponny är inte en renrasig Shetlandsponny

Shetlandsponnyn brukar delas in i två grupper; den standardstora som har en mankhöjd på max 107 cm (den högsta tillåtna mankhöjden vid tre års ålder är 105 cm) samt minishetlandsponnyn på max 86 cm. Inom Shetlandsponnyrasen tillåts en viss variation i rastyp. Från att vara mycket lik ett kallblod med grövre benstomme, tjockare ben och tyngre huvud till en lite lättade modell, med smalare ben och ädlare huvud. En av de viktigaste, mest framträdande dragen hos Shetlandsponnyn är vitalitet (närvaro), kraftfullhet och sundhet.

Shetlandsponnyn förekommer i alla kända färger, utom tigrerad. Den absolut vanligaste färgen hos shetlandsponnyer är svart, fux och brun. Skäck och skimmel förekommer också ganska ofta. Rasen är väl lämpad för avel, utställning, ridning, körning, trav och galopp. Med andra ord en väldigt användbar häst i litet format.
Officiell rasstandard [redigera]

'Höjd: 107 cm är högsta tillåtna mankhöjd vid 4 års ålder eller äldre. 105 cm är högsta tillåtna mankhöjd vid 3 års ålder.

Färg: Alla kända färger är tillåtna utom tigrerade (prickig).

Hårrem: Sommarhalvåret, kort och glänsande. Vinterhalvåret, långt täckhår och därunder kort, rättuppstående hår. Man, pannlugg och svans skall bestå av mycket rikligt, rakt hår. Hovskägget rakt och rikligt.

Huvud: Huvudet bör vara litet, bäras fritt och vara proportionerligt. Öronen bör vara små, rättuppstående och brett ansatta, pekande framåt. Pannan bör vara bred med intelligenta, stora, mörka ögon. Bred näsrygg med rymliga, öppna näsborrar. Tänder och käke skall vara korrekta.

Kropp: Halsen skall vara väl ansatt mot bogen, vilken i sin tur skall vara sluttande, ej stupande och sluta i en väl markerad manke. Kroppen skall vara stark, väl välvda revben, stark och muskulös länd. Korset skall vara brett och långt med en väl ansatt svans.

Framben: Korrekta, grova med stark överarm och korta, breda skenor. Starka elastiska kotor.

Bakben: Skanken skall vara stark och välmusklad med välformad has som varken är krokig eller alltför rak. Sedd bakifrån skall bakbenen ej vara för vitt skilda, hasen ej vinklad inåt.

Hovar: Hovarna skall vara hårda, runda, välformade.

Rörelser: Korrekta, fria rörelser där varje led används. Väl följande sitt spår.

Allmänt intryck: En av de viktigaste, mest framträdande dragen hos Shetlandsponnyn är vitalitet (närvaro), kraftfullhet och sundhet.
Egenskaper och Karaktär [redigera]

Beträffande de anatomiska och psykologiska egenskaperna står Shetlandsponnyn mycket nära kallblodets. De personifierar starkt en typ som särskilt utmärkes genom en djup och bred bål, en stark revbensvälvning, en utpräglad tendens till kluvet kors och i sin helhet sluten kroppsbyggnad. Shetlandsponnyn är en verklig dvärg, hos vilken en likartad, harmonisk förminskning av alla kroppsdelarna har inträtt. Bristen på sporrar, på uthålligheten och styrkan samt hårremmen tyder på ett nära släktskap med vildhästen.

Shetlandsponnyn används inte bara till avel och utställning utan passar också utmärkt som bruksponny. Med rätt uppfostran och utbildning blir shetlandsponnyn en mysig kompis till hela familjen, perfekt för minstingen att ta de första ridturerna på, till stora syskonen att köra trav med och till söndagsutflykterna i vagn med mamma och pappa. Många vuxna tävlar shetlandsponnyer i körning. I trav tävlar shetlandsponnyerna i SM och årgångslopp som Derbyt och Kriteriet precis som de stora hästarna. Shetlandsponnyer tävlar också i galopp och många är duktiga i hoppning.

Rasen har härdats under århundraden på de karga, stormiga, vindbitna Shetlandsöarna. Det är mycket troligt att ett urval av små men ytterst motståndskraftiga och konstitutionshårda hästar har ägt rum på grund av ytterst ogynnsamma klimat och jordförhållanden. Shetlandsponnyerna har för att överleva detta klimat också utvecklat en mycket kraftig och lång vinterpäls som även är extremt vattentät.

En Shetlandsponny når ej sällan så hög ålder som 30 år. En Shetlandsponny kan mycket väl vara fertil och produktiv upp till 25 års ålder. Shetlandsponnyer beräknas vara fullvuxna vid ca 4-5 års ålder.

I Sverige finns ca 12.000 registrerade shetlandsponnyer varav ca 170 hingstar och ca 1.800 ston i avel, vilket gör Shetland till den till antalet största ponnyrasen i Sverige.

Källa: Sveriges Shetlandssällskaps hemsida
Användning [redigera]

Shetlandsponnyer år utmärkt att köra i uppvisningar, tävlingar eller för nöje.

Shetlandsponnyerna användes från början som gruvhästar, men numera är det främst ridning och körning som gäller. De är mycket populära barnhästar, då deras storlek och temperament är idealiskt för små barn. Shetlandsponnyn används även mycket till ponnytrav och ponnygalopp och inom cirkusen. Shetlandsponnyn är även mycket populär att visa upp vid olika utställningar och shower. I Sverige anordnas ett tjugotal olika Shetlandsponnyutställningar, årligen, runt om i landet.

Shetlandsponnyernas storlek och lugna temperament har även lett till att äldre Shetlandsponnyer som inte rids längre får gå som sällskapsponnyer till andra hästar och de har ofta en mycket lugnande påverkan hos större hästar. Det är även vanligt att se Shetlandsponnyer i djurparker och inom ponnyridning och på ridskolor. Men Shetlandsponnyer kan även tävlas, både på lättare och höga nivåer, då de bland annat är duktiga hoppare och suveräna körponnyer.
Minishetlandsponnyn [redigera]

De exemplar som växer sig under 86 cm i mankhöjd kallas oftast Minishetlandsponny och ser ut som en vanlig shetlandsponny (vilket den också är) i exteriören men är mycket mindre. Varianten har tillkommit genom att man avlat på de minsta exemplaren av shetlandsponnyer. Minishetlandsponnyerna får vara högst 86 cm i mankhöjd och är därför inte lämpliga för ridningar. Istället är det vanligare att se dem som rena sällskapsdjur och inom utställningar. En del kan även dra lättare vagnar och användas som handikapphästar inom terapin.

/Meline

Vilken hästras är eran favorit?:D

DAGENS FRÅGA!

Jag&Meline hoppas verkligen på en sak som vi säkert avslöjar lite framåt :D
men just nu vill jag inte säga något ;)
allt jag kan säga om att om det händer så är det en DRÖM SOM SLÅR IN!
<3¨/elin

på hjälmar 15% off*

samma sak på säkerhetsvästar och på skor / stövlar!

två pack vantar för endast 19 kr ! 
Själv tkr jag det är billigt!!

PASSA PÅ ! :D

/Meline

FalaBella :)

Falabella är världens minsta hästras, med en mankhöjd som aldrig överstiger 86 cm. Rasen härstammar från Argentina och har fått sitt namn efter familjen Falabella, som avlade fram rasen genom att korsa små engelska fullblod med shetlandsponnyer och criollohästar. Falabellor blir ofta väldigt gamla, cirka 40-50 år. Falabellan används främst som sällskapsdjur och är snäll och klok. Den minsta falabellan som funnits är ett sto som heter Thumbelina som bara var 43 centimeter hög i mankhöjd och vägde 25 kg.

Stamhingsten hette Little Pumpkin. Falabellan räknas inte som en ponny, den räknas istället till kategorin miniatyrhäst eftersom den är byggd likadant som stora hästar. Det finns bara cirka 170 stambokförda falabellor i Sverige. Falabellan är ett så litet djur att det inte går att rida på men är vanlig på shower och utställningar där de även visas upp som körhästar. Falabellan brukar oftast ha ett eller två antal färre revben än andra hästar.

Falabellan började utvecklas redan 1868 av Patrick Newell med hjälp av lokala Criollohästar och importerade hästar från Spanien. Newell tillämpade en strikt avel av riktigt små Criollohästar för att få fram en mycket mindre typ av rasen. Men när Newell dog så ärvdes hjorden och avelsprogrammet av Newells svärson, Juan Falabella.

Rasen fortsatte att utvecklas av familjen Falabella på ranchen Recreo de Roca utanför Buenos Aires i Argentina. Juan korsade in ännu fler raser i ett försök att göra rasen ännu mindre och för att spä ut blodslinjerna något. Han importerade hästar från Storbritannien bland annat Welshponnyer, Shetlandsponnyer och riktigt små engelska fullblod. Med en lätt planerad inavel, där man korsade de minsta avkommorna med varandra, lyckades han få fram riktigt små hästar, framförallt en hingst vid namn "Little Pumpkin" som kom att bli väldigt viktig för aveln av Falabellan. "Little Pumpkin" räknas än idag som rasens stamhingst.

1940 hade aveln tagits över av Juans ättling Julio C. Falabella och han startade ett register för de små hästarna som han kallade "Establecimientos Falabella" som senare bytte namn till "Asociación de Criadores de Caballos Falabella" (Falabella Horse Breeders Association). Där jobbade Julio hårt för att fram en standard på framförallt den tillåtna mankhöjden som då låg på ca 1 meter. Några år senare skulle uppfödare som var aktiva i föreningen rösta fram den nya tillåtna mankhöjden till enbart 78 cm.

En av de absolut minsta avkommorna hette Sugar Dumpling som tillhörde Smith McCoy i Roderfield, West Virginia i USA. Denna häst var bara 51 cm i mankhöjd och vägde endast 13,5 kg. Detta rekord slogs sedan av Thumbelina som enbart är 43 cm i mankhöjd. Dock vägde den lite mer med sina 25 kg.

Idag är falabellan populär men ändå ganska ovanlig och det finns ca 900 registrerade falabellor, varav ca 170 av dem är registrerade i Sverige. Totalt räknar man med att det enbart finns några få tusen falabellor över hela världen.

/Meline 

Hej alla hästälskare ! :D

nu ska ni få lite fakta om Fjordingar :D
imorn blir det en annan ras !

men nu ska ni få eran fakta :D

Fjordhästen har sitt ursprung i Västnorge. Den har funnits där redan innan vikingatiden. Fjordhästens färg kommer ifrån Przewalskihästen och Tarpanen. Fjordhästen har den såkallde viltfärgen. Denna färg som kallas black har många olika nyanser med en mörk rand i manen och svansen. Denna mörka rand går också längs ryggen, den randen kallas ål.

Ofta har fjordhästen även zebraliknande ränder på benen, men alla har inte det, de är inte så tydliga men tänker man på det så syns de.

Fjordhästen har en viss charm, den charmen har den fått ifrån sina positiva egenskaper och tillsammans med den säregna stolta knycken på nacken och de otroligt uttrycksfulla ögonen.

Fjordhästen kan man använda till mycket framförallt som dragningshäst, den är väldigt uthållig och stark. Inom jord och skogsbruk är den också mycket användbar.
Man kan säga att fjordhästen är en allroundhäst.
Fjordhästar kan bli väldigt gamla om de sköts rätt. Runt en sådär 25-30 år om den bli rätt behandlad..

Själv har jag haft en , fast jag va väldigt liten! 
tyvär hitta jag ingen bild på honom:/

Får bli den här i stället:) 

Hejhej :)

Ni vill bara veta en sak ;D

som ni nt får , haha xd

Idag åker jag bort !

Men jag ska tjata på elin att hon ska göra inlägg ! 

Puss Meline <3

Hej :)

Nu tänkte jag lägga upp lite bilder på mitt allt, klasse o putte, och jag :P